Det historiska misstaget

Man läser lite här och var om reaktionerna på Ipred, hur folk har slutat fildela och kanske något förvånade inte något om att de lagliga nerladdningstjänsterna har blivit bättre och billigare pga ökad volym.

Men det tänkte jag inte lägga så stor vikt vid. Min fundering denna gång är runt varför kompositörer och manusförfattare är så upprörda över illegal nerladdning medans man inte ser konsthantverkare och målande konstnärer vara lika upprörda. Ja, egentligen är det inte så konstigt. Den första gruppen lever numera på att jobba en gång och för att sedan tjäna pengar resten av sina och sina barn och barnbarns liv på den enda arbetsinsatsen. Den andra gruppen gör en pryttel eller tavla och säljer den. Sedan gör de en ny tavla eller annan pryttel och säljer den.

Så någonstans i historien så slutade en grupp upphovsrättsinnehavare att jobba medans den andra snällt fick fortsätta jobba. Allt pga den tekniska utvecklingen där arbetsinsatsen för att spela in en skiva eller film kunde nå en publik många många gånger större än flera veckors harvande framför en livepublik. Klart att man ville tjäna pengar och naturligvis hoppade man på tåget. För så länge inspelningarna var förknippade med ett fysiskt medium och en krävande tillverkningsprocess fanns det inget annat val än att köpa produkten.

Nu har begräningen i fysiskt medium och krävande tillverkningsprocess försvunnit. Vi har vår musik och film på ett medium där det fysiska mediat och krävande tillverkningsprocessen inte längre existerar. När vi stjäl musiken så försvinner inget någonstans vilket gör att man kan ifrågasätta om något blivit stulet.

Men konstnärer måste ju beröras av skrivare? Jag behöver ju inte köpa en tavla utan kan skriva ut den själv. Nä, konstigt nog lider inte konstnären av att jag kan skriva ut mina tavlor själv. Det beror dels på att tekniken inte är perfekt nog för att skapa en tillräkligt trovärdig tavla. Men viktigare är att konstverkets värde återfinns i att tavlan bara finns i ett exemplar. Den är inte mångfaldigad. Det är det unika som är värt något.

Vi kan jämnför med fotografer som har betydligt svårare att ta betalt för sitt konstnärskap. Kortet på väggen är framställt från ett negativ och kan därmed mångfaldigas många gånger om. Därför är kort värda mindre med pengar än en tavla. Det finns konstnärer som framkallar serier av säg 50 kort och sedan förstör negativet. De kanske har en modell för att göra fotografiet mer värt. Att förstöra möjligheten till mångfaldigande.

Så vad är det jag försöker att säga. Jo, för varje gång du kopierar något faller värdet. Det var ett historiskt misstag av kompositörer att tillåta att deras verk spelades in. Nu när kopplingen till den fyskiska värden inte existerar längre har också värdet av kopierad musik slutat att existera. Man får likt en tavelmålare jobba för varje inkomst och när man fått inkomsten så får man jobba igen för nästa och inte hoppas på att varje kopia ska ge en summa pengar.