Dags för en atombomb

Läser om att Israel nu anser sig vara i fullt krig mot Hamas i DN och börjar fundera på om det inte är dags att sätta ner foten på ett totala och fullständiga sättet. Kampen mellan Palistinier och Israeler har pågått så länge nu att ingen kan sägas ha kontakt med den ursprungliga konflikten. De slåss för att de inte har någon annan väg ut ur konflikten. Positionerna är låsta kort och gott.

Denna situation finns säkert lite varstans i världen. Två folk som slåss, där de stridande inte ens var födda när konflikten uppstod. Hatet beror inte på ursprungskonflikten utan på de händelser som inträffar varje dag. Hur bryter man något sådant?

Jag tror att lösningen för Palestina är en stor atombomb. En bomb för alla att fördömma. En slakt så fullständig att ingen människa inte kan fördömma den och de handlingar som ledde till fram till bombens katastrofala konsekvenser.

Trots att en bomb av den storlek jag talar om säkerligen skulle kosta hundra tusen liv på ett par sekunder tror jag att kostnaden är mindre än om vi låter den lilla låga av hat som hela tiden brinner i Israelsers och Palistiners hjärtan få fortsätta brinna. För det tror jag tyvärr att den kommer att göra i minst femtio år till. Med femtio års perspektiv kanske vi till och med säger att det var den enda vägen ut.

Att ge konstnärer mat på bordet

DN har idag en artikel om de danska antipiratjägarna.

• Jag förstår inte problemet i Sverige, vi agerar för att konstnärer och artister ska få betalt för sitt arbete. Hur kan någon emotsätta sig det, undrar juristen Maria Fredenslund, ett av den danska antipiratgruppens två ansikten utåt.

Problemet är att konstnärer precis som alla andra måste arbeta för att få pengar. Inte sitta passivt på rumpan och invänta pengarna från STIM för att de hade en inspirerad dag genom vilken de ska försörjas livet ut.

Det grundläggande problemet är hurvida man kan anse konstnärligt arbete vara skiljt från alla andra typer av arbete. Om jag arbetar en timme så får jag betalt för den timmen. En konstnär kan utifrån någon form av lotteri få betalt resten av livet om de gjorde något rätt. Hur man resonerat när man kom fram till att detta lotteri var en bra sak är något jag aldrig lyckats förstå.

Det som ska bli riktigt intressant att se är vad de motmedel mot antipiraterna i form av exempelvis anonyma krypterade nätverk får för effekt och hur antipiraterna tänker sig att de ska möta det problemet. För precis som i tidigare varv av kampen mellan piriat och antipirat så kommer det att bli fler varv.

För de som inte kan sin historia så har ungefär följande steg funnits i fildelningshistoriern.

1. Man laddade hem det man ville ha via länksidor. Dessa länksidor stoppades
2. Program som Kazaa uppstod där ett företag höll ordning på vem hade vilka filer och vem som vill ha dem. Företagen stoppades.
   
3. Program som Direct Connect uppstod där det inte längre längre fanns ett företag som höll ordning på listorna över tillängligt material. Antipiraterna började att rikta sig in på uppladdarna genom att ladda ner material från dem vilket gjorde att folk inte vågade vara kvar.
4. Bittorrent såg dagens ljus. Helt plötsligt laddade du inte ner hela filen från en och samma person längre utan enbart små fragment. Antipiraterna lobbar igenom lagförslag som sänker kraven för att få ut integretetsskyddade uppgifter utifrån ip-nummer.

En inte allt för vild gissning är att nummer 5 kommer att vara anonyma krypterade nätverk där det blir svårt att veta om personen som man laddade hem filen från faktiskt delade ut filen i fråga eller om han/hon bara agerade mellanled. Frågan är bara hur antipiraterna tänker reagera på det. Men som vanligt är det inte de stora fildelarna som kommer att åka dit utan bara småskaliga klantar som inte hänger med i utvecklingen. Se bara på de dommar som kommit upp här i Sverige, enbart gamla protokoll.

Edit: Jag har nu roat mig med att installera Tor på den maskin som jag nu skriver ifrån och kan väl säga att det nog finns lite att jobba på om det ska bli en allvarlig konkurent vid fildelning. Men tekniken lär väl gå frammåt.

Hämdbehovet

Jag skulle kolla om det hänt något värt att notera i världen och går in på Aftonbladets hemsida för att mötas av en artikel av "De är dömda
att leva i sorg". Det ställer sju krav som jag tänkte kommentera:

1. Vi anhöriga döms till ett liv i sorg. Men i dag kan den som fälls för mord komma undan med tio års fängelse och i praktiken vara ute efter sex-sju år. Högsta domstolen måste ändra praxis från 2007. Medge prövningstillstånd snarast för gårdagens hovrättsdom på tio års fängelse för mordet på Emma Cardell.
   Min kommentar: Anhöriga döms inte till sorg. De kan välja att forsätta sina liv utifrån de nya förutsättningar som de har fått.
   
   
2. I dag är domstolarna bakbundna. Valet står mellan tio års fängelse eller livstid. Regeringen måste lägga fram och riksdagen rösta igenom en ny lag snarast som ger utrymme för till exempel straffet 18 års fängelse för mord.
   Min kommernar: Längre straff är också dyrare kostnader. Kostnader som de flesta undersökningar jag har sett inte ger en större avskräckande effekt. Vill brottsoffer ha brottslingar längre i fängelse än vad samhället står till tjänst med kanske de ska betala detta ur egen ficka?
   
   
3. Den som har fyllt 18 är myndig och vuxen i samhällets ögon. En vuxen person som begår ett grovt våldsbrott ska också bära det fulla ansvaret för sin gärning. Dagens straffrabatt riskerar dessutom att utnyttjas av kriminella, som skickar fram unga för att utföra grova våldsbrott som mord.
   Min kommentar: En äldre person som skickar fram en ung person för att mörda någon har nog ingen större tanke på hur länge den tilltänkta mördaren kommer få sitta i fängelse. Så länge anstiftaren till mordet slipper undan skulle inte dödsstraff göra skillnad. Ordet riskerar är dessutom så förädiskt i sådana här sammanhang att man blir svettig bara av tanken på det. Någon riskerar att råka ut för något för att något fenomen existerar. Hur stor är problemet? Existerar det bara som en risk men inträffar sällan?
   
   
4. Vid grova våldsbrott är det särskilt viktigt att gärningsmannen avtjänar hela straffet för det han eller hon gjort sig skyldig till. Slopa möjligheten till frigivning efter två tredjedelar av strafftiden.
   Min kommentar: Kanske skulle vara bättre att döma folk till det straff de ska avtjäna vid alla brott? Fast då skulle säkert dessa brottsoffer bli ännu mer upprörda över att brottslingen som förut dömdes till tio år nu bara döms till fem.
   
   
5. Åklagaren strävar efter en fällande dom. Men viktigast är att sanningen kommer fram under rättegången. Anhöriga kan bidra med kunskap och relevanta frågor. Ge anhöriga, som inte själva orkar, ett ombud. Ombudet ska följa familjen genom hela rättsprocessen och ta hand om det praktiska, telefonsamtal, blanketter, kontakter med myndigheter – som en slags tillfällig god man.
   Min kommentar: Bra förslag med ett ombud som kan hjälpa brottsoffer med det praktiska med forumlär, ansökningar etc, etc. Sedan hur de ska hjälpa åklagaren förstår jag inte. Förgifta sinnet med med hämndbegär?
   
   
6. Anhöriga till offer för grova våldsbrott behöver professionell hjälp. Kommunen måste ha beredskap och kunna erbjuda detta utan att de drabbade måste be om det.
   Min kommentar: Inte mycket att orda om. Brottsoffer är ofta en bortglömd faktor. Säkerligen en stor anledningen till att vi numera så ofta får höra brottsoffer skrika på hämnd.

Kontentan som jag får tolkar artikeln och kravlistan är att de vill ha tröst och att de tror sig finna denna tröst i hämnden. Trist att punkt sex i listan uppenbarligen brustigt så flagrant att de inte har förstått att hämnden inte gör dem lyckliga. Om domstolar börjar väga in hämndbehovet i hur brottslingar ska dömmas kan vi plocka fram "öga för ett öga"-logiken och då är vi snart enögda allihop.