Självcensur

Läser om den "danska medborgere" som skämtade på en flygplats om att han hade en bomb i väskan (se här, här och här). Jag tycker att det naturligtvis var en dum sak att säg men känner samtidigt en obehaglig känsla komma krypande. Den obehagliga känslan kommer från den självcencur vi i allt högre grad förväntas lägga på oss själva i olika situationer.

Där problemet ligger är i att vi bara antas följa en kod som säger att på flygplatser skämtar man inte om bomber. När börjar detta strida mot yttrandefriheten? Det kanske skulle vara något för någon av eleverna på konstfack, spika upp plakat på vägen till en flygplats med regler över vad man inte får säga på en flygplats. Eller kanske uppmana folk att skrika bomb varje gång de ser en säkerhetsvakt. Skulle ett anslag med förbjudna ord på en flygplats bryta mot yttrandefrihetlagarna?

Nu har jag iofs en förståelse för att folk är rädda för att det ska hända något i en situation där de inte har kontroll och den oron skall naturligtvis tas på allvar. Men vi måste börja hitta vägar där vi kan hantera vår oro utan att begränsa vår frihet. Ett sätt där ett tillsynes oskyldigt skämt faktiskt får vara ett oskyldigt skämt. Ett sätt där vi kanske till och med kan hantera ett avancerat och elakt spratt utan att en hel flygplats ska stängas ner.

Någon vis person sa någon gång att det man inte kan skämta om inte är värt att ta på allvar. Ska man tro på det så är flygplatssäkerheten något som det är riktigt dags att börja skämta om.